Får jag berätta en historia om min tonårstid? Det är en historia som viskas när man lägger örat mot den kalla betongen, en historia man flämtar andfått bortom gnisslet från tunnelbanevagnarna. Det här är en historia om ett Sverige för inte länge sedan. Då Europa fortfarande delades av en vittrande mur och diktatorer förtryckte sitt folk bara en Östersjö bort.

Sverige var monokromt. Samma parti hade styrt sedan Snoilskys tid. Budskapen formades av statlig television och radio. Ett statligt verk kontrollerade telefonerna och ett annat postbefordringen. Det offentliga rummet var grått och dess företrädares huvuden hennafärgade.

Under denna tid fanns det några få som vågade sätta sig upp mot den offentliga makten. Vi kallade oss graffitikonstnärer. De kallade oss klottrare. Vi kallade det konst. De kallade det kriminalitet.

Så där vill jag minnas min tonårstid. Möjligen har nostalgins romantiska skimmer påverkat något. Men nu är det jag som berättar historien. Då får jag välja ljussättning. I min historieskrivning var varje sprejad signatur – ”Rebel” – en kamp mot överheten.

Den där berättelsen brukar jag berätta då och då för att framstå som litet tuffare än jag egentligen är. För inte så länge sedan kom jag att tänka på den i samband med debatten om NUG. NUG var en student vid Konstfack som i sitt examensarbete filmade en maskerad person som klottrade ned en tunnelbanevagn. Studenten hade själv sin bakgrund i graffitikulturen. Tunnelbanevagnen blev totalförstörd. Etablissemanget rasade. ”Det här är ett brott – det är inte konst!” Att det är ett brott att tagga ned en tunnelbanevagn är självklart.

Men varför kan inte ett brott vara konst? Anna Odell spelade psykiskt sjuk och dömdes för det. Dan Wolgers knyckte bänkar från Liljevalchs konsthall och dömdes för det. Inget konstigt. Ett konstnärligt syfte ger inte några fördelar i domstolen. Man får inget get-out-of-jail-for-free-card på Mejan. Men att det är ett brott betyder inte att det inte är konst och än mindre att det inte är värdefullt.

Konstens lagbrott kan vara värdefulla. Graffitin på Berlinmuren var inte bara klotter; det var en gnista av frihet och motstånd. Det finns lägen då vi bör bryta mot lagen, då majoritetens regelverk förtjänar att utmanas. Vill vi leva i en rättsstat kan vi inte tillåta oss att bryta mot lagen varje gång vi anser att paragraferna inte överensstämmer med våra uppfattningar. Men när majoriteten går helt fel är spritpennorna helt rätt.

Själv har jag lämnat korstågen bakom mig. Men längst inne i källarförrådet finns det fortfarande en svart luvtröja och en hemgjord penna byggd av en skokrämstub som fortfarande, med litet lösningsmedel, kan producera protester.